I måndags började det som jag väljer att kalla för min semester, dels så är det sommaruppehåll från alla aktiviteter jag bör gå på, sen åkte min respektive ut i världen för att se sig runt men sist och absolut inte minst så fick jag låna moderskapets regionen- runt- kort.
Watch out Västra Götaland, Ellen är i startgroparna! Lås in era döttrar, mödrar, söner, husdjur eller allt som ni känner skulle kunna dras med i fördärvet när orkanen Ellen kommer till stada... Tja, kanske inte riktigt hela sanningen och kanske är den häftigaste eller mest exotiska av semestrar och kanske inte kommer att bli fullt lika episkt som jag inbillar mig.
Men just detta regionen-runt-kort kommer hjälpa mig i min quest att erövra alla busshållplatser i Göteborg. Jag har nämligen grunnat på det hela och kommit fram till att jag kommer gå sönder om jag promenerar alla sträckor hemifrån och tillbaka.
Därför kommer jag att åka ut till väl valda platser, som jag redan promenerat till och starta där, det sparar dels tid, men även på min nu ganska sargade lekamen samt mina mörbultade fötter.
Dagen började med att jag drog mig ur sängen, hetsdrack kaffe...
Lyckades klara mig helskinnad, eller rättare sagt inte allt för flådd och firade detta på klassiskt maneer.
Innan jag tittade ner på mina fötter...
Promenerade ut i verkligheten igen och drog för att köpa ännu ett par gigantiska solglasögon, något som jag efter mina trubbel med ögonen är ganska beroende av. Man må se ut som en fluga men det är fan värt det.
Satte mig och väntade på spårvagnen ut mot Mölndals station, vilket i och för sig kändes lite som ett nerköp, men vad ska man göra. Åkte vagn i en evighet och längst vägar jag åkt/ gått/ cyklat/ krälat allt för många ggr innan.
Kom fram till Mölndal...
...och möttes av Gert Wingårdhs hemska alster.
Som tydligen har behövts byggas om avsevärt, sen jag var där senast. Kanske är det som händer när man bygger allt i 80-tals inspirerat glas med dekorativa hål. Låter antagligen bitter, men har man stått på Mölndalsbro under vinter/höstmånaderna så uppskattar man inte hans förmåga att helt förbise väderlekar och vind.
Drog vidare och påbörjade min vandring mot Kållered, vilket är promenixerandets mål. Kom ner från bron...
Hittade en sko
Hittade djävulskapets mage
Hittade inte Chattan och konstaterade att Mölndals enda strippklubb nog hade lagt ner.
...och en informativ skylt med upplysningar och vetskapen om att jag var på rätt spår.
Promenerade vidare och kom till baksidan av Papyrus...
...där någon slags avlopp/ perfekt dumpningsplats för en kropp verkade finnas.
Strosilerade vidare med illdåd i sinnet och hållplatser i sikte.
Dagens första hållplats och kämparglöden började brinna, drog vidare på min jakt och konstaterade att Mölndal kanske inte är så fridfullt som det kan verka.
Kom fram till Möbelgatan och blev återigen förbluffad över folks engagemang...
...nån har gjort en mall, som den kan spraya på saker eller är det den rivaliserande supporterklubben som gjort det ihop, vid någon slags craft-work-shop i supporterhat? Känns som för mig som alldeles för mycket engagemang för något som egentligen inte spelar särskild stor roll eller boll för den delen.
Jag promenerade vidare i mina äventyr på den mölnländska landsbygden...
...och hittade mitt nästa mål i hållplatsbingot
Ramlade även in i ännu en hemlig buss -begravning/vilo-/parningsplats
BLOMMOR!!! Försöker ibland ta fina kort, det går sådär.
Upptäckte naturen och kände mig sjukt naturlig.
Ännu en gång fann jag oväntade tillfällen för mys ute på ängarna, vem känner sig inte lockad av denna madrass, bara att luta sig tillbaka med jordgubbar, slampagne och älgskog.
När jag var vid Pilekrogen spanade jag efter någon slags krog, men ingen var i sikte, blev ganska besviken, men ändå varm både inom- och utombords, då molnen sprack upp och min naturliga fiende visade sin rätta sida.
...gissa bajset!
Försökte fota en gnäggis, det gick sådär. Mästerfotografen Ellen kommer nog aldrig visa sina skills, men knappast det som denna berättelse handlar om. Det är en häst i trench/spionrock, den var tuff, så låt oss gå vi vidare mot Kållered.
Vid Grankullen beslutade sig någon smart människa att de bara skulle ha hållplatsskyltar på ena sidan av vägen, då jag blivit bränd tidigare av att korsa diverse vägar (se tidigare inlägg) så använde jag (öhmm) mig skickligt av zoomen på kameran.
Här har jag för mig att jag var några ggr på fest i tonåren, tror till och med att jag känner igen huset, men linbanan var borta. Blir nostalgisk ett slag innan jag kickar igång apostlahästarna igen och fortsätter.
Asphalt och vägen mot Kållered.
Kom fram till det hus jag spenderade diverse blöta kvällar i min ungdom, då även min 20-fest, där jag bland annat totalmördade en Whitney Houston låt med kareoke och Jonatan förlorade en sko. Tänkte att en bild på en buske, var lite konstnärligt.
Kom fram till Kållered...
...Där jag satte mig på en bänk och började planera resten av rutten, med kaffe, karta och ingen kaka. Bestämde mig för att gå till Lindome en annan dag och började snedda av för att ta mig tillbaka mot Mölndal.
Mot stora affärer!
Kom fram till IKEA, det är stort och ägnar sig åt att stjäla respektives, fräste lite vackert.
...de har en hållplats också.
Hittade en jättestorbyggnad som det stod Eken på, där var det inte så många affärer kvar..
...och på taket hänger det tydligen gäng, kanske en möjlig förklaring.
Promenixerade vidare, och hittade natur!
En lång tråkig väg som tar mig vidare!
Vid Labackavägen bestämde jag mig för att snedda av och ta sista hållplatserna på 155:ans linje
De ligger i Bölet, och jag gick fnissade ditåt.
Mellan Mor Annas väg och Kålleredsgården var det ganska långt, eller så började min kropp känna av att den inte riktigt hade varit i ropet på ett tag.
Jag firade en ändhållplats med att posera i mina nya flugglasögon och önska er alla fred på jorden.
Hittade ett hål i marken, med en brunn i. Det stod buss på båda sidor om nämnda hål, så jag antog att jag var på rätt spår. Tänkte även på hur många stackars bilar som har fastnat i detta hål, och fnissade lite skadeglatt för mig själv innan jag kickade igång apostlahästarna och gick vidare.
Stannade till, kollade till mina splitternya skavsår, på nya innovativa ställen på föttera, bölade en skvätt innan jag kastade mig vidare ut i jakten.
Hittade Torrekullagården och kastades 12 år tillbaka i tiden, jag kom dels på att jag börjar bli ganska åt åldern gången, att jag fan var hårdare när jag var 16, att jag nog aldrig kommer få på mig mina chockrosa manschesterbyxor igen samt känslan av att se på världen med hundvalpsögon.
När jag började gymnasiet och estetprogrammet, så åkte jag med klassen på någonslags bondingresa till just Torrekullagården. Vi kastade ägg, spelade teater, spelade minigolf, tjuvrökte, lyssnade på tuff musik och om jag inte minns det fel, fnissade och väsnades så mycket att skolan fick se sig runt efter en ny bondingreselokal.
Med minnena i ryggen villade jag omkring väldigt mycket och letade efter Bangårdsvägen, jag hamnade bakom golfbanan, jag hamnade i ett bostadsområde, jag hamnade i ödemarken och jag lessnade och satte mig på en stubbe.
Efter en halvtimme av irrande beslöt jag mig för att ta mig tillbaka till huvudvägen och gå till hållplatsen Torrekulla istället.
Här är den!
Hittade en golfbana, som jag sett delar av tidigare. När jag promenerar här, händer det som ganska ofta händer när jag är ute och promenerar (på trottoaren), speciellt i områden där det inte är så mycket folk i rörelse, kanske någon enstaka cyklist. Bilar eller rättare sagt deras förare bestämmer sig för att tuta på mig?! Jättehögt och alltid väldigt plötsligt, jag förstår inte riktigt mentaliteten? Tänker mig nåt sånt här;
- Öhmm...där går en kvinna ensam på en enslig väg, Leffe!!!
- Tuta, på'na Börje, så hon rycker till lite sådär sexigt och blir medvetna om vår existens!
- Hö hö hö, nu kan jag sova gott i natt
Kanske är lite väl sexistisk som blankt antar att det är män, men de gånger jag lyckats identifiera den skyldiga bilen brukar Börje och Leffe skrockade åka därifrån med den ljuva vetskapen om att de faktiskt har åstakommit något med dagen.
Skakade av mig dagens 4e tutning, och strosilerade vidare, mot nya mål och hållplatser.
Vid Pepparredsvägen beslutade jag mig för att gå upp mot industriområdet och gå några hållplatser där innan jag återvänder till huvudvägen.
Hittade den första och vägen till de andra hållplatserna på den sträckan, men jag kunde inte släppan Bangårdsgatan och villade återigen in mig i ett villaområde där jag träffade en man som var till föga hjälp, jag villade runt på industriområdet, i skogen och finkammade området, men ingen Bangårdsgatan fanns att finna.
Jag gav upp och gick ner till huvudvägen igen, ganska besviken men med inställningen om att jag skulle ta den en annan promenad, lämnade därför industriområdet oupptäckt och begav mig vidare ut i världen.
Upptäckte Spindelmannens baksida, den var tillskillnad från mina tidigare funderingar inte lika mörk som jag trodde att den skulle vara.
När jag kom fram till Peppareds torg, så upptäckte jag hur bussarna gick för att komma rätt in i industriområdet, när jag senare kom hem så var jag tvungen att kolla upp vart Bangårdsvägen låg på ett helt annat ställe än vad nätkartan visade, vilket i och för sig kanske inte var så oväntat.
Promenixerade vidare och mot Mölndal och hem till vila och fotvård.
Till Mölndals centrum är det nu 2.7 km, tänkte ta rundan i Balltorp vid ett senare tillfälle, Mölndal kan vara ganska bra på det sättet, det finns både Balltorp och Kallblodsgatan, lite tufft, lite ballt, lite fränt och speciellt koolt med K (nostalgin efter Torekulla har inte släppt än).
Vid SantaMaria luktar det inte oväntat kryddor, denna dag med lite arribatema, det började kurra ganska frekvent i magen och orken var kanske inte helt kvar.
Åskådande ännu en gång Gert Wingårdhs horribla alster, denna gång Astra, tänkte ta en runda till med Gert. Nån gång i tonåren så kom jag på att nästan alla byggnader som jag finner fula i Göteborg är ritade av denne klenod. Så vi har dels en väldigt skild estetik, men tillskillnad från Gert, så har jag räknat ut att glas, faktiskt blåser sönder.
Svängde lite fel och hamnade på Neogatan, istället för mot Åby, men tänkte att jag kör på det spåret, hur långt kan det vara egentligen?
Släng in ett R och få en vägvisare.
Hittade en lik som jag försökte ta någon slags vacker bild på, gick sådär, fick mig kanske inte helt oprovocerat att tänka på Kadavret av Baudelaire.
Kom fram till Johannefred och var helt slut i både kropp och själ, kollade tidtabellen och såg att det skulle ta två minuter med bus till nästa hållplats, vilket ungefär innebär att det är 2 kilometer dit.
Stod och grunnade över att ge upp, ta bussen en hållplats, ljuga och säga att jag promenerat. Samlade efter många om, men och kansken ihop kraft och började promenera, gick fel, kom tillbaka till hållplatsen.
Tills jag bläddrade fram till, en flicka som är stark med Mimikry på MP3-spelaren. Samlade krafterna, sjöng med högt i huvudet och promenerade mot det fruktade Eklanda.
snart
Snart
SNart...och Eklanda börjar skymta fram, huvva.
Slutdestinationen är nådd, utan fusk och med god hjälp av Dalapunk.
När jag väl kom fram, så fanns det ingen bänk, så gräset blev min nya vän och där satt jag i en halvtimme och väntade på bussen hem.
Väl hemma konstaterade jag att jag hade fått skavsår på tårna och brännt mig åt helvete i solen (?!).
För er som räknar: Ellen VS Solen 0 - 2
Lite kuriosa på vägen;
Lite propaganda på vägen;
Hittade ingen propaganda som jag höll med om, utan bara sådandär dåligt underbyggd som mest handlar om osäkra pojkar med tillgång till trimmers.
Därför blir det svensk punk.
